161 sidvisningar, - de tar sig:)
Många pratar om hur hundar ska behandlas, vilken sorts träning som är rätt, hur vida en hund känner känslor som oss eller inte, hur dens minne fungerar.
Jag anser att en så mjuk träningsmetod som möjligt alltid är det bästa, att klicka in ( ska snart förklara vad de är) beteende är ett sätt att belöna fram rätt beteende, kända människor som är för den metoden är till exempel Anders Hallgren.
Men det finns andra metoder, metoder jag tycker är hemska.
Alla metoder som innebär fysiskt och psykisk bestraffning är en dålig metod enligt mig.
Metoder som att slänga ner hunden på marken om den inte lyssnar, att trycka ner rumpan om den inte sätter sig, dra den i örat, använda stryphalsband för att korrigera hunden.
Alla dem metoderna som innebär att hunden utför det människan vill pga att den blir bestraffad.
En hyfsat känd människa som är för dessa metoder och även har kurser är Jeppe Strid.
Hundar som gör som man säger för att dem är rädda har troligen inget förtroende till sin/a ägare.
En hund som gör de man säger åt den för att den tycker det är roligt har ett mycket bättre band och förtroende till sin ägare.
Klicker träning handlar om att belöna fram rätt beteende.
Om vi låtsas att Iris inte kan sitt och jag vill lära henne det genom att klicka in det, då klickar jag varje gång hon sätter sig ( utan att säga något) och ger henne en godis direkt efter klicket, om hon inte gör som jag vill så gör jag ingenting.
När hon har förstått vad det är jag är ute efter, så kan man börja lägga in ett kommando , det är lätt och kul, dessutom får man ett väldigt fint förtroende mellan hund och människa!
Men man måste såklart lära hunden vad klickern innebär innan man försöker få fram ett beteende, de gör man genom att bara klicka och ge en godis direkt , så gör man 5-10 gånger några gånger om dagen så vet hunden att klickern är något positivt!
I varje fall.
Var går gränsen mellan hund och människa?
Vi tenderar att behandla våra hundar som människor, vi daltar med dem som en bebis och tar inte vara på vad deras ras är framavlad för.
Jag tycker inte om barn, jag har egentligen inte så mycket emot dem men jag vill absolut inte ha något.
Iris är mitt barn, men jag behandlar inte henne som ett, vi gör det som hon som hund behöver.
Vi lägger godisspår så hon får använda nosen, vi går långa promenader, aktiviteter, hon får inte tigga, inte vara i köket.. osv!
Hon är med mig nästan överallt, men jag vet att jag kan inte låta henne ha övertaget, jag måste visa var gränserna går annars kommer hon tillslut att ha kontrollen över mig.
Man kanske tror att hundar blir ledsna av att man sätter gränser, men det är tvärt om.
Ifall jag lär Iris vad hon får och inte får göra så bygger vi upp ett förtroende och hon vet var hon har mig och jag var jag har henne, de ger henne trygghet och stabilitet.
/ Mickys
